Med "Greys Anatomy" i bakgrunden och sista skvätten kaffe i koppen samlar jag kraft att ta tag i den där städningen ...igen.
Det gick inte så bra sist. Eller jo, det gick fint att åka hem... dock blev vistelsen kortvarig och inte speciellt produktiv då någon messade efter en timme och undrade om jag ville bli hämtad. 
Det ville jag ju...
Så nu, efter cirkus två veckor på bortaplan har jag nu sovit min första natt hemma. 

 

Kändes sådär om jag skall vara ärlig. Det är ju återigen något med det där med att man vänjer sig vid att inte sova ensam. 
Man vänjer sig med att göra någons frukostmackor (för att man Vill!) och dricka morgonkaffe tillsammans och spela menlösa mobilspel.
Man vänjer sig vid att laga mat tillsammans och man njuter av någon spontanklappar på en. 

 

Det har ju som sagt varit väldigt lite av det, dom senaste åren. Mest krav, skrik och bråk. 
Och för att inte förstöra husfriden så gör man som "dom vill".

Med allt vad det innebär. Jag antar att ni kan föreställa er. För att det är lättast så. 
Man vill undvika sura miner och konflikter. Man vill undvika tystnaden och dom hatiska blickarna. 
Bråken som pågår i timmar.

 

Det är dags att slänga på en kanna kaffe till. Ta tag i städning. Hänga upp tavlor. 

Imorgon kommer nämligen den viktigaste människan i livet hit. 
Dotra. 

Då skall det vara rent och fint.Tryggt och varmt. Och vi skall spendera våra få timmar nära. 
Alldeles jättenära, med kli på ryggen. God mat. Och bara synka andetag. 
Hon är alltet. Och så saknad. Hela tiden. 
Varje sekund. Varje minut!