Vårdnaden om min dotter har gått till "familjehemmet". Hon har varit plasserad i 4.5 år.

Det gör ont.

Jag har börjat ta tag i saker.

Missbruksenheten, soc, frivård, ame... Snart psykiatrin.

Det är möten var och varannan dag.

Det är tungt.

Det triggar missbruket på alla vis.

Jag är så rädd för att känna. Jag vill inte. Orkar inte. Jag vet att jag måste. Snart.

Dricker svagare. Mindre. Men för ofta. Hen på missbruksenheten säger att det är ett steg i rätt riktning.

Att mitt missbruk egentligen grundar sig i det psykiska. Jag tror Hen.

Det är lördag morgon. Vi skall fiska idag. Jag och den där fina människan jag typ bor med.

Han gör mig trygg. Tar ledigt för att följa med till tandläkaren. Så att jag inte rymmer. Han skickar mess och peppar både innan och efter alla möten. Jag tror inte jag hade klarat det annars.

Ja, jag är svag nu. Så svag.

Men han lyfter mig och jag tar den hjälp jag får!

Jag tror att jag är på rätt väg. Det känns så. Även fast det är vidrigt skrämmande.

Men jag försöker. Allt jag kan!!

Har varit vaken en evighet. Funderar på att väcka Han. Men det kanske inte är ok när han väl är ledig?

Ha en riktigt fin lördag!