Att supa bort julafton...

 
 
 
 
En annorlunda julafton. 
Det har varit det dom senaste åren. På grund av dotra som inte bor hos mig. Av olika anledningar.
Till 99% mitt fel.
 
Men jul utan dotra - det blir det inte. Oavsett hur mycket jag egentligen älskar jul, december och all "magi" det egentligen för med sig. 
Det skaver, gör ont och jag går runt med en tickande bomb i bröstet som hela tiden är en sekund från att explodera. 
Det gör jävligt ont och det är livsfarligt. För omgivningen och för mig.
 
Det var inte så mycket annorlunda denna julen. Känslan menar jag. 
Till trots för att jag firade den med den finaste, snällaste man kan tänka sig så är jag en idiot.
En idiot som inte kan styra mina känslor. Som inte kan hantera min ångest. Som tillslut lät behovet av ångestlindring ta överhand. 

Dagen började fint. Julprogram, morgonkaffe. Handhållning under filt i soffan och frukost. 
Dagen gick och vi hade inga speciella planer. Vi skulle mest ta dagen som den kom. Och det gjorde vi.
 
Dagen till ära var det fint väder och lite vitt på backen. Jag vet inte om det på något vis gjorde det ännu "tyngre". Att allt var så jävla vackert. Men så jävla tomt utan dotra.
 
Satt på en brygga. Tittade på solnedgången. Pratade om livet. 
Grät lite. Skrattade lite. Och grät lite till.
Ingen skall komma och säga att vi inte är känslomänniskor i alla fall. Både han och jag.
 
 
 
 
 
Vi promenerade hem. Kramades. Pratade ännu mer. Och där någonstans brast det. 
Jag gick sönder. 
Vi pratade familj. 
Det är en jävligt dårlig dag att prata familj på. Julafton. 
Alla dagar är dårliga att prata familj på. Men speciellt julafton.
Påminnelsen om att man är ensam. 
Det är inget nytt. Men det gör satans ont.
 
Så jag tog till vad som fanns till hands. Alkohol. Såklart det var alkohol.Nästan alltid alkohol. 
Det dövar. Lindrar. Och för en liten stund slipper man känna. 
Karln var inte impad. Jag förstår det. Man dricker inte på julafton. Inte på det viset jag drack i alla fall. Det är inte acceptabelt. 
Och jag har inga problem att förstå den kyliga stämningen på juldagen. 
Inte för att jag tekniskt sätt "gjort något dumt". Men jag var full. Plakat. Aprak.
Jävligt ocharmigt. På julafton.

Jag har i alla fall så mycket självinsikt att jag vet att jag är ett arsle. 
Att jag vet att jag gör fel. 
Ibland klarar jag av att stå imot impulsen. Ibland går det inte. Ibland vill jag inte ens. 
Jag måste vara ärlig och erkänna det.
 
På julafton varken ville eller kunde jag. Jag pallade inte. 
Så jag drack helt enkelt bort julafton och jag sårade den som jag nyss började definiera som pojkvän. 

Julen suger. I år oxå. 
Imorgon är det nyårsafton. Och jag skall försöka vara bättre. 
Skall försöka låta bli att tänka för mycket på dotra. Även fast jag vet att det är ett löfte jag inte kommer att hålla. För jag tänker på henne. Hela tiden. 
Och kanske låter det fel - men det gör extra ont på högtider. 
Speciellt på jul.
 
Bingolotto imorgon. Och glögg. 
Men inte för mycket. 
Jag skall försöka. Jag lovar inget. Då kommer det garanterat att gå åt helvete. 
Ingen är bättre på göra mig illa än vad jag är. Så är det. 
Självdetruktivitet. Idioti. Kalla det vad ni vill.
Jag vet inte. 

Kanske funkar det med lobotomi?
 
Det är nyårsafton imorgon. 
Och jag skall försöka göra rätt. För dotras skull. För pojkvännens skull. 
För min skull.
 
Gott nytt år!

ienskog.blogg.se

Ord om glatt och grått. Om livet. Om tankar. Om sådant som betyder något... och sådant som inte betyder någonting alls!

RSS 2.0