Som ett hån för att den vet hur desperat man är efter dagens första kopp?!

I sådana fall är det en jävligt omogen kaffebryggare jag äger!

Jag lever fortfarande mitt liv i lådor. Om än några mindre lådor. Det är mycket som skall slängas.. Och till det behöver man bil. Moment 22 på den känner jag.

Jag badar i minnen. 

Jag badar i dåligt samvete och jag badar i villkorslös kärlek. 

Igår klarade jag inte av det längre. Karln fick komma och hämta mig. Avgrundsångest. Över minnen. 

Även fast jag såklart vet att det är för sent och man kan inte ändra det som har varit.

Idag är det samtalsdag. Vilket kanske är bra... Men det känns mest som ett bakslag och ett misslyckande. Det oxå. 

En förlängd sjukskrivning har det oxå blivit. Så nu kan jag andas till den 23/1. Det är tryggt om än ett misslyckande det oxå.

Önskar att man får väcka mannen. Jag vill ha på tvn. Tysta mina egna röster och kolla på nyhetsmorgon. Få ett litet grepp om verkligheten. Det känns bättre då. 

Men jag antar att jag får vänta... 

Det här med att vara två i en liten etta är hopplöst. 

Och snart är det jul... Måtte tiden gå långsamt!