Måndag.
Äntligen är dagen kommen! 
Idag kommer dotra. Om bara 1.5 timme. 
Jag sitter fortfarande i pyjamas, dricker kaffe och borde äta frukost.
Men på något märkligt vis så är jag nervös. Det känns som att det är en evighet sedan jag träffade henne. Det är det förvisso nästan. 

Jag träffade henne strax innan hennes födelsedag den 10 juli. 
13 år. 
I 13 år har jag varit mamma till den mest fantastiska människan jag vet om. 

Den mest empatiska, den klokast och den roligaste. 
Det finns ingen jag skrattar så mycket med som henne. 
Hon har lika kass humor som mig. Hon är lika förvirrad. Lika senil och tänker på lika många konstiga saker.

 

Nu är hon tonåring. Hon har vetat i flera år att hon vill bli advokat. 
Hon har toppbetyg i 99% av alla ämnen. Lider av extrem prestationsångest. 
Allt eller inget.
Noll tålamod och noll stubin - precis som mig.

Mår någon i hennes närhet dåligt, så mår hon dåligt. 
Där har vi en del i min nervositet.
Jag vet på riktigt inte vad jag skall säga ang. det här med min lilla vistelse på psyk.. Jag vill inte ljuga, men jag vill heller inte oroa eller göra henne ledsen.

Som det är nu har jag sagt att jag var inne några dagar på grund av att jag har extremt dåliga värden vilket förvisso är sant.. Men det skaver i mig att jag inte "kan" brätta allt. 
Det känns som att det blir fel oavsett vad jag än säger eller gör i det här läget?! 

Vad hade ni gjort?

Tala är silver och tiga är guld?!