Jag var så jävla kaxig. Så jävla nöjd. Jag skulle "bara" sitta inomhus en månad med fotboja och sedan skulle jag börja mitt nya liv.

Strukturera, planera... Framför allt så skulle jag må bra. 

Det var min plan! En jävligt bra plan! 

Jomenvisst... Det gick skitbra. Not!

Nu, några veckor senare så ligger jag inlagd på psyk.

Det var den friheten det.

Jag har varit här i några dagar nu men jag har inte orkat att skriva om det.

Eller att berätta om det för någon. I vanlig ordning är telefonen på ljudlös. Nu av flera olika anledningar. 

Jag menar - vad finns det egentligen att berätta om en låst psyk.avdelning på västkusten? Ja, eller på något annat ställe heller för den delen?

Det är ju inte som att vi åker på teater, gör gourmetmiddagar eller tränar olika sporter. 

Om man då inte bortser från faktum att det är vi som är djuren.

Djur i bur.

Förvarning.

Irrande runt, runt i cirklar utan en möjlighet att komma ut.

Utan att veta Om eller När vi skulle få komma ut.

När vi Skulle få bli klappade på.

Få lite ömhet. Som jag tror att de flesta behöver?!

Om det är Ett djur jag skulle jämföra oss "Inlåsta" med så är det sköldpaddor.

Kanske speciellt "Skalman" från serien "Bamse".

Nästan vi alla har en inbyggd "ät och sovklocka" 

Allt går på rutin.

Vi går på rutin.

Sedan skall vi diskutera vanmakt, ilska och hopp!