Livet efter Psyk...

 
 
 
 
Det är söndag och jag har varit hemma från Psyk i 6 dagar. Känns som en evighet. Lite overkligt. 
En konstig känsla av saknad. För på många vis så var det faktiskt väldigt tryggt där. 
Alla rutiner. Att veta attt Om man kraschar, då är man inte ensam. 
Oftast är det bra att vara ensam. Jag vill inte skylta med min trasighet irl. Det känns... jävligt jobbigt. 
Men på psyk är vi alla trasiga. Det är Accepterat att vara trasig. 
Jag hoppas ni missuppfattar mig rätt ... Det är självfallet Alltid Ok att lida av psykisk ohälsa och man Bör och Skall prata mer om det. 
Ofta, mycket och länge. 
Det är inte skamligt, det är inte fult och det är inte fel att må skit. Att inte orka kämpa mer. Ibland har man kämpat länge nog.
 
Jag visste inte -hur- sliten i själen jag var innan jag blev hämtad av ambulansen.
Fiviliigt hette det. Men det är väl vad jag kallar en sanning med modifikation. 
Hade jag inte åkt med så hade ambulansen tillkallat polis. Då hade jag hamnat på ett s.k "LPT".
Lagen om tvångspsykiatrisk vård. 
Det är ett helvete att komma därifrån om man får den "stämpeln". Det tar en evighet.
Så ja, jag åkte frivilligt.
Och ja, jag känner skam. En jäfla massa. 
Att jag inte är starkare. Att jag inte orkar mer. Klarar mer. Är bättre. 
Herregud, jag är ju en vuxen kvinna. 
Vad är problemet?! 
 
Eller ja, jag vet att det finns problem. Som ligger i både nutid och dåtid. Allt påverkar.
Min hjärna klarar inte att processa längre. Det var nog. Jag var färdig. Klar, helt enkelt.
Så ja, då blev det en vecka på psyk. På gott ocoh ont! 
Och om nnågon undrar: nej, det var inte jag som ringde ambulansen och jag blev väl inte alldeles lycklig när dom knackade på.
 
Idag springer jag i tvättstugan. Så - normalt. 
För mig så känns det som ett maration att behöva gå ut och in ur lägenheten. 
Att riskera att träffa folk.
Men, det går bättre nu än innan jag hamnade på psyk. Jag klarar av det. Även fast jag inte gillar det. 
Men man kan inte gilla allt. Så är det. Jag måste helt enkelt lära mig att acceptera! 
Kanske är det för att jag fått lite mediciner (vid behov). Kanske helt enkelt för att hjärnan fick ett litet break en stund. Jag vet inte. Men alla små steg framåt är tacksamma! 
 
 Jag säger som jag brukar: 

It is all about the babysteps! 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

ienskog.blogg.se

Ord om glatt och grått. Om livet. Om tankar. Om sådant som betyder något... och sådant som inte betyder någonting alls!

RSS 2.0