Det är väl ingen hemlighet att jag inte är helt i balans. Även fast jag som de flesta andra vill ge sken av det. 
Allt för den perfekta fasaden. Är det inte så?
Jag försöker bita mig fast i dom där stunderna där jag känner mig stark. Där jag klarar av saker. 
Vare sig det är att ta sig in i dushen, söka jobb eller ringa ett jobbigt samtal. 

Fast med facit i hand. Det håller inte i längden. Tillslut måste man se sig besegrad. 
Som så många gånger förrut. Igen. 
Kommer man någonsin bli "frisk"? På riktigt, menar jag?

 

I somras låg jag inlagd på sluten avdelning. I en vecka. En vecka som kändes som flera år samtidigt som jag redan har förträngt mer eller mindre allt som hände den veckan. 
Jag vet dock att det finns dokumenterat i min dagbok..Om jag någongång behöver påminna mig om hur jävligt det var.

Jag var sjukskriven i två veckor efter det uppehället. Fick träffa en psykolog på hemmaort, en gång. Tre månader senare fick jag veta att efter sjukskrivning har hen slutat. 
Förlåt, att vi inte har hört av oss. Du har  visst hamnat mellan stolarna.
Nej, jag är inte förvånad. Och det är för all del inte psykologens fel, utan systemets.
Och problemet för sådana som mig. Som knappt orkar klä på mig orkar inte jaga vårdpersonal. Som jag dessutom är livrädd för. 
Ja, ni hör ju.. Allt detta blir en ekvation som inte alls går ihop. 

Jag.orkar.inte.

 

Jag är inte riktigt där ännu att jag brakar ihop helt. Men jag är fasligt nära. Och jag vill för allt i världen inte hamna där igen. 
Så från några dagar tillbaka är jag sjukskriven. Heltid. En månad. I första taget. Någon stans på intyget står det att jag inte kommer vara 100% inom ens ett år.
Nej, tro fan det..det Det har tagit mig 38 år att hamna helt här nere såklart att det lär ta tid att komma upp igen.
Ja, jag suckar tungt! 
Det finns ingenting jag hellre vill än att jobba heltid, ha ett liv och vara "normal".
Sova normalt, leva normalt. Resa. Fungera. Inte mycket mer än så.

Men av intyget att dömma så är jag Far more skadad än vad jag trott så jag sitter väl och funderar på hur i hela friden jag skall lösa detta. 
Hitta en mirakelkur. Bli frisk. Fort. 
Nu.
Få ett jobb. Det måste vara lösningen. 
Skall bara orka söka. Våga gå på intervjuer. Eller ta mig till stan. 

Inser att detta kommer bli ett jäfla projekt!