Det är tidigt morgon. Det har snöat. 

Äntligen. 

 

 

Snö är vackert. December brukade oxå vara vackert. 

Brukade. 

Nu gör december mest ont och är en konstant påminnelse om vad som brukade vara men inte längre är. 

 

 

Varje liten tomte och varje liten prydnad är små minnen. Allt från en tid där december var varmt, vackert och fint. 

En tid där dotra sjöng julsånger hela dagarna och längtade efter tomten. 

Hon hade tusen frågor om Jesus och ännu fler frågor om vad hon skulle få i julklapp. 

Sådana frågor barn skall ställa. 

Om dom är hemma. 

 

 

... Men dotra är inte hemma och december är inte lika varmt och vackert längre... 

 

 

 

I år skall jag försöka hitta lite julstämning. 

Jag skall pynta ordentligt. Vara nyktrare. 

Även fast en ensam jul skrämmer mig. 

Hade jag haft pengar hade jag nog åkt utomlands. 

Gjort det jag är bäst på - förträngt. 

För utan henne är det lixom inte värt. 

 

Men jag skall verkligen försöka i år. 

Jag skall spela julmusik och baka lussekatter. 

Jag skall köpa julkaffe och göra julapelsiner med nejlikor i. 

Då kommer det i alla fall lukta jul hemma. 

 

Förhoppningsvis stannar snön. Och jag skall sätta upp min granslinga på balkongen. 

Jag skall verkligen göra allt jag kan för att hitta tillbaka till den varma julkänslan. Även fast hon inte är hemma.

 

 

Den här decembermånaden skall bli fin. Det har jag bestämt. 

 

 

Nu skall jag sätta mig vid fönstret. Ta med min kaffekopp och bara blicka ut över det vackra vita. 

Om ett par timmar är det dags att åka hem... Och då skall det städas. Inför december. 

Det skall bli bra det här. 

Vi bestämmer det. 

 

Snart december.